Solen lyser genom de skira blå gardinerna som fladdrar lätt i vinddraget. En helt underbar dag i början av augusti. Det finns mycket jag skulle kunna tänka mig att göra. Bada, ha picknick i skogen, promenera hand i hand, fika på en trevlig uteservering eller bara strosa runt i gräset på en vacker äng. Istället sitter jag i min lägenhet, ensam och lite vedmodig. 

Det finns inte mycket som är rätt i mitt liv just nu. Ingenting, egentligen. Fast vem har statuerat vad som är rätt eller fel? Det är väl som så att före ordning finns kaos. Enligt Lao Tzu måste det som ska försvinna först förstoras. Kaoset likaväl. 

Sjukskriven med en utbränd hjärna. Inga pengar. Inget nätverk att tala om, på en ort som är för mig helt främmande. Utan den minsta aning vad jag ska göra med min framtid. Vad jag ska bli när jag blir stor så att säga. 

Om jag åtminstone hade en ide vad detta skulle kunna vara men inte .... 

Om inte pengar vore ett problem så skulle det inte vara så svårt. Jag skulle ha ett litet hus med trädgård och höns och ett växthus. Jag skulle inreda ett stort vardagsrum för möten med människor, läsa böcker, odla, torka örter och svamp och skriva för brinnande livet. Skriva kåserier om livet som människa, kvinna, mamma, utlänning i ett främmande land. 

Kaos. I ingentinget finns alla möjligheter dolda. Men att plocka fram bara en endaste tycks stört omöjligt. Omöjliga möjligheter, livets paradox. 

Så - under kaosperioden gör jag det jag är bra på: räknar mina välsignelser. Min hälsa (frisk förutom hjärnan alltså :), tak över huvudet, mat på bordet, friska barn, en bra bil som kan ta mig bort härifrån om jag vill. Mitt hemland som jag kan besöka när hemlängtan blir för svår. 

Om ingenting är som man skulle önska återstår bara att gilla läget - och njuta av livet som det är. Av varje dag och varje ögonblick som kommer med nya möjligheter, omöjliga att greppa. 

Halmstad strålade. Klockan var halv fyra på eftermiddag en vacker julidag och Zache och jag väntade på den gula bussen. Vi var de enda resande från Halmstad förutom en mycket trevlig man från Slovakien som bjöd mig på dricka och vars ögon var semesterstrålande, precis som mina. Jag och min vidbrända hjärnan var på väg hem igen.

Visst var resan tuff. Jag sov ingenting eftersom jag höll i en trött son. Jag såg mig omkring i bussen. De flesta hade en partner att luta sig emot. Jag hade ett trött barn. Symboliskt för hela mitt liv. 

Men vi kom fram, blev hämtade av morfar och anlände så småningom välbehållna i byn Stankovice. Det var 30 grader varmt och vi sov mest hela dan. 

Andra dagen pajade Zaches Mac. Jag har sällan skådat så olyckliga miner hos den pojken. Vi fick inte ordning på den hur vi än försökte. Jag misstänkte att vi hade med oss en högre makt - det skulle inte sittas vid datorn de dagarna vi var hos mormor och morfar. Att ha tråkigt är inte livshotande - och pojken hade nu chansen att vara i solen och umgås med sina anhöriga :) Vi hjälpte mormor plocka ägg, slå gräs till alla kaninerna, skörda lök och vi promenerade i skogen. Så sakteliga började han tycka att det var en helt ok semester. Vi grillade hos våra grannar, spelade gitarr och sjöng, vi bara var. 

På fredag eftermiddag kom min lillasyster som var helt barnfri. Vi planerade en återträff på lördag kväll. De flesta från vårt barndomsgäng var anträffbara och ville gärna vara med på festligheterna. Jag tog en promenad i skogen och träffade en kille som jag inte sett sen vi var ihop för 35 år sen. Jag bjöd in honom också - och han tog med sin syster och lille kusin. 

När lördagen kom var vi 13 tappra som satt på byns pub och vi var hur lyckliga som helst. Efter 22 packade vi ihop, gick till min syssling Mirek och tände lägerelden. Jarda hämtade sitt dragspel och kvällen var magisk: stjärnklar himmel, dragspel, sång och tjeckisk öl. Jag kan nog inte komma närmare paradiset.

Jag upptäckte att jag är betraktad som någon form av celebritet i den lilla byn. Jag (svenskan) och reggissören Jiri Chlumsky, min barndomsvän som också kom till träffen! Jag blev kallad Divozenka (Vilda kvinnan - älvan). Home coming queen liksom. Vid midnatt skålade vi till min födelsedag samt alla som kom till den. 

Det var en magisk natt då alla önskningar går i uppfyllelese. 

Dagen därpå åkte vi till Janovice och min vackra mamma handlade en klänning till sig själv och en underbar långkjol till mig i födelsedagspresent. Förvisso kallade hon den "hruza" (förfärlig) men det är jag som ska ha den, inte hon :)

Långpromenader före frukost samt på kvällen i det ljumma regnet. 

Utflykter: till Kutna Hora, silverstaden, Skelettkyrkan, S:t Barbora klostret. 

Om jag var skum när jag var ung så tycks det ha blivit värre med åren :) Ingen fattade att jag gick 8 km i regnet, att jag gick barfota i skogen, iförd långklänning. Här i Sverige tror folk att jag är skum eftersom jag är tjeckiska, hemma tror de att det beror på att jag bor i Sverige =D 

Mina promenader i byn har gett mig helt enastående upplevelse av "hemma". Jag var lycklig. Tänk så mycket av känslolivet det bor i språket, i modersmålet. Det finns inget som kan ersätta ett leende, en smekande hand på mitt hår och ömt uttalat: Verusko, ty jsi Divozenka!

Sista dagen åkte vi till Sazava, besökte klostret, tog en glass på torget, åkte till Cesky Sternberk.... 

Min mamma gråter alltid när jag åker. Vi har så roligt tillsammans, vi är bästa vänner. Denna gången kändes det tyngre än någonsin. Min hemlängtan gör så ont. Till den lilla byn där grannar kommer med färska ägg eller en karp som gåva, där man fortfarande odlar allt själv och där alla vet allt, och alla bryr sig. 

Med mig hem har jag 2 cd-skivor  med ljuvliga visor om kärlek, en filmtrillogi och minnen som alltid kommer leva i mitt hjärta. 

Värmen höll sig kvar redan i april i år. Efter den berömda väggen kunde jag inget annat än att vara ute och gå. Så jag gick. Mil efter mil, dag efter dag gick jag i Heberg med omnejd och upptäckte ständigt nya vackra promenadvägar. 

Det stora gula huset alldeles bredvid Gamla skolan har en magnifik trappa. Den går liksom åt bägge håll. Som en herrgård, eller ett slott. Då och då ser man dem som bor i huset. De sitter vid ett dukat bord på toppen av den vackra trappan. Ett par i min ålder. De äter något gott eller dricker ett glas vin och ser över sin stora trädgård. 

Ibland skrattar de glatt och deras skratt fyller den varma luften med glädje. Ibland böjer han sig fram och håller i hennes hand som ligger på bordet. Jag ser dem på långt håll, men alla mina sinnen uppfattar deras kärleksvibration. De finns i en egen bubbla av tillgivenhet och det fyller mig med värme. 

Jag fortsätter på min väg lite smittad av glädjen och kärleken. Så underbart att uppleva en del av det som finns. 

Jag ser inte deras vardag, deras bekymmer eller tårar. Bara deras glädje. Och det är ju den som räknas. Jag gläds med dem, tacksam för varje lycklig själ på planeten. Ju fler desto bättre. 

En dag kommer jag sitta på trappan till ett vackert hus med en älskad medsjäl. Jag kan ju drömma i alla fall   

  Jag och min äldsta dotter har samma sätt att kommunicera: sporadiskt. Det passar oss två alldeles utmärkt. Krockarna kommer när vi förväntas kommunicera med andra, och deras förväntningar på vårt sätt inte alls motsvarar vår verklighet. Vi ringer en gång om året, smsar typ två. 

För någon vecka sedan plingade ett sms i min iPhone: "Är du hemma den 10 juli? Vi kommer."

Mitt svar: "Ja. Välkomna!" Klart och koncist. 

Jag hade då i min föreställningsvärld dottern och hennes sambo. Jag köpte lite grillskivor, grillkol och tog fram en madrass. När de så anlände och hittade min ingång på den gamla skolan gick jag ut för att möta henne. Jag möttes av 4 fnittrande kaninhoppare, varma, svettiga och hungriga. Tillsammans med dem reste 11 kaniner (ja, det var bara en bil). Min etta invaderades således av 4 extra personer samt 3 som redan bor här - och deras glada röster och kiv och skratt. En madrass var så klart som ett spott i havet så vi fick improvisera. Tjocka täcken, filtar, allt som gick att använda för att skapa bäddplatser. Golvet täcktes av ryggsäckar, väskor, kläder, smink, handdukar och massor av prylar som jag aldrig kunde ana skulle rymmas i en enda bil. Dessutom planerade töserna att handla i Ullared - och det vet ju vi som bor här innebär ytterligare kassar som ska tryckas in senare.

Paulina ville bada i havet. Vi grillade och gav oss iväg till Ringsegård. Jag råkade nämna att det var invaderat av brännmaneter varpå hennes intresse svalnade avsevärt. Men är man en badanka som hon och jag så låter man sig inte avskräckas. Vi två med resten av kompaniet som publik bytte om (vilket innebar att hon först måste välja vilken bikini var passande för dagen) och sen in i plurret. Maneterna var borta. Bara några små lik fanns kvar. Hon gick bakom mig och tjöt förskräckt varje gång hon såg en dö stackare på botten. Men in kom vi.

Kaninerna fick tillbringa natten i källaren. Med jämna mellanrum togs någon fram för en promenad runt skolan, eller matning och vattning. 

Efter Ullaredsbesöket (som mycket riktigt resulterade i 4 gula Ge-Kås kassar) började det roligaste av allt. Alla kläder skulle prövas, håret skulle borstas, alla skulle duscha, måla naglarna .... ja, allt som är livsnödvändigt för 4 unga tjejer. Elin målade naglarna. Därefter var hon handikappad. Inte kunde hon bära eller packa! Men hon kunde bossa, det gick bra   

När takboxen var packad gick den inte att stänga. Allt måste packas om och en del tas ut. Jag bevakade operationen med oförställt intresse. Elins glitternagellack var snart på allt hon kom i kontakt med. Deras diskussioner vid packningen av bilen var mycket underhållande. Det är tur att de alla väger 12 kilo. Hade det varit 4 damer i min storlek så hade vi varit rökta, med vissa av dem hade kunnat få plats i handskfacket   

Invasionen är över. Svenskmästarinnan med följe campar ni i Falsterbo och jag håller tummarna att de vinner allt som går. Nåväl, i alla fall deras kaniner.