Solen lyser genom de skira blå gardinerna som fladdrar lätt i vinddraget. En helt underbar dag i början av augusti. Det finns mycket jag skulle kunna tänka mig att göra. Bada, ha picknick i skogen, promenera hand i hand, fika på en trevlig uteservering eller bara strosa runt i gräset på en vacker äng. Istället sitter jag i min lägenhet, ensam och lite vedmodig. 

Det finns inte mycket som är rätt i mitt liv just nu. Ingenting, egentligen. Fast vem har statuerat vad som är rätt eller fel? Det är väl som så att före ordning finns kaos. Enligt Lao Tzu måste det som ska försvinna först förstoras. Kaoset likaväl. 

Sjukskriven med en utbränd hjärna. Inga pengar. Inget nätverk att tala om, på en ort som är för mig helt främmande. Utan den minsta aning vad jag ska göra med min framtid. Vad jag ska bli när jag blir stor så att säga. 

Om jag åtminstone hade en ide vad detta skulle kunna vara men inte .... 

Om inte pengar vore ett problem så skulle det inte vara så svårt. Jag skulle ha ett litet hus med trädgård och höns och ett växthus. Jag skulle inreda ett stort vardagsrum för möten med människor, läsa böcker, odla, torka örter och svamp och skriva för brinnande livet. Skriva kåserier om livet som människa, kvinna, mamma, utlänning i ett främmande land. 

Kaos. I ingentinget finns alla möjligheter dolda. Men att plocka fram bara en endaste tycks stört omöjligt. Omöjliga möjligheter, livets paradox. 

Så - under kaosperioden gör jag det jag är bra på: räknar mina välsignelser. Min hälsa (frisk förutom hjärnan alltså :), tak över huvudet, mat på bordet, friska barn, en bra bil som kan ta mig bort härifrån om jag vill. Mitt hemland som jag kan besöka när hemlängtan blir för svår. 

Om ingenting är som man skulle önska återstår bara att gilla läget - och njuta av livet som det är. Av varje dag och varje ögonblick som kommer med nya möjligheter, omöjliga att greppa. 

Värmen höll sig kvar redan i april i år. Efter den berömda väggen kunde jag inget annat än att vara ute och gå. Så jag gick. Mil efter mil, dag efter dag gick jag i Heberg med omnejd och upptäckte ständigt nya vackra promenadvägar. 

Det stora gula huset alldeles bredvid Gamla skolan har en magnifik trappa. Den går liksom åt bägge håll. Som en herrgård, eller ett slott. Då och då ser man dem som bor i huset. De sitter vid ett dukat bord på toppen av den vackra trappan. Ett par i min ålder. De äter något gott eller dricker ett glas vin och ser över sin stora trädgård. 

Ibland skrattar de glatt och deras skratt fyller den varma luften med glädje. Ibland böjer han sig fram och håller i hennes hand som ligger på bordet. Jag ser dem på långt håll, men alla mina sinnen uppfattar deras kärleksvibration. De finns i en egen bubbla av tillgivenhet och det fyller mig med värme. 

Jag fortsätter på min väg lite smittad av glädjen och kärleken. Så underbart att uppleva en del av det som finns. 

Jag ser inte deras vardag, deras bekymmer eller tårar. Bara deras glädje. Och det är ju den som räknas. Jag gläds med dem, tacksam för varje lycklig själ på planeten. Ju fler desto bättre. 

En dag kommer jag sitta på trappan till ett vackert hus med en älskad medsjäl. Jag kan ju drömma i alla fall