Värmen höll sig kvar redan i april i år. Efter den berömda väggen kunde jag inget annat än att vara ute och gå. Så jag gick. Mil efter mil, dag efter dag gick jag i Heberg med omnejd och upptäckte ständigt nya vackra promenadvägar. 

Det stora gula huset alldeles bredvid Gamla skolan har en magnifik trappa. Den går liksom åt bägge håll. Som en herrgård, eller ett slott. Då och då ser man dem som bor i huset. De sitter vid ett dukat bord på toppen av den vackra trappan. Ett par i min ålder. De äter något gott eller dricker ett glas vin och ser över sin stora trädgård. 

Ibland skrattar de glatt och deras skratt fyller den varma luften med glädje. Ibland böjer han sig fram och håller i hennes hand som ligger på bordet. Jag ser dem på långt håll, men alla mina sinnen uppfattar deras kärleksvibration. De finns i en egen bubbla av tillgivenhet och det fyller mig med värme. 

Jag fortsätter på min väg lite smittad av glädjen och kärleken. Så underbart att uppleva en del av det som finns. 

Jag ser inte deras vardag, deras bekymmer eller tårar. Bara deras glädje. Och det är ju den som räknas. Jag gläds med dem, tacksam för varje lycklig själ på planeten. Ju fler desto bättre. 

En dag kommer jag sitta på trappan till ett vackert hus med en älskad medsjäl. Jag kan ju drömma i alla fall   

  Jag och min äldsta dotter har samma sätt att kommunicera: sporadiskt. Det passar oss två alldeles utmärkt. Krockarna kommer när vi förväntas kommunicera med andra, och deras förväntningar på vårt sätt inte alls motsvarar vår verklighet. Vi ringer en gång om året, smsar typ två. 

För någon vecka sedan plingade ett sms i min iPhone: "Är du hemma den 10 juli? Vi kommer."

Mitt svar: "Ja. Välkomna!" Klart och koncist. 

Jag hade då i min föreställningsvärld dottern och hennes sambo. Jag köpte lite grillskivor, grillkol och tog fram en madrass. När de så anlände och hittade min ingång på den gamla skolan gick jag ut för att möta henne. Jag möttes av 4 fnittrande kaninhoppare, varma, svettiga och hungriga. Tillsammans med dem reste 11 kaniner (ja, det var bara en bil). Min etta invaderades således av 4 extra personer samt 3 som redan bor här - och deras glada röster och kiv och skratt. En madrass var så klart som ett spott i havet så vi fick improvisera. Tjocka täcken, filtar, allt som gick att använda för att skapa bäddplatser. Golvet täcktes av ryggsäckar, väskor, kläder, smink, handdukar och massor av prylar som jag aldrig kunde ana skulle rymmas i en enda bil. Dessutom planerade töserna att handla i Ullared - och det vet ju vi som bor här innebär ytterligare kassar som ska tryckas in senare.

Paulina ville bada i havet. Vi grillade och gav oss iväg till Ringsegård. Jag råkade nämna att det var invaderat av brännmaneter varpå hennes intresse svalnade avsevärt. Men är man en badanka som hon och jag så låter man sig inte avskräckas. Vi två med resten av kompaniet som publik bytte om (vilket innebar att hon först måste välja vilken bikini var passande för dagen) och sen in i plurret. Maneterna var borta. Bara några små lik fanns kvar. Hon gick bakom mig och tjöt förskräckt varje gång hon såg en dö stackare på botten. Men in kom vi.

Kaninerna fick tillbringa natten i källaren. Med jämna mellanrum togs någon fram för en promenad runt skolan, eller matning och vattning. 

Efter Ullaredsbesöket (som mycket riktigt resulterade i 4 gula Ge-Kås kassar) började det roligaste av allt. Alla kläder skulle prövas, håret skulle borstas, alla skulle duscha, måla naglarna .... ja, allt som är livsnödvändigt för 4 unga tjejer. Elin målade naglarna. Därefter var hon handikappad. Inte kunde hon bära eller packa! Men hon kunde bossa, det gick bra   

När takboxen var packad gick den inte att stänga. Allt måste packas om och en del tas ut. Jag bevakade operationen med oförställt intresse. Elins glitternagellack var snart på allt hon kom i kontakt med. Deras diskussioner vid packningen av bilen var mycket underhållande. Det är tur att de alla väger 12 kilo. Hade det varit 4 damer i min storlek så hade vi varit rökta, med vissa av dem hade kunnat få plats i handskfacket   

Invasionen är över. Svenskmästarinnan med följe campar ni i Falsterbo och jag håller tummarna att de vinner allt som går. Nåväl, i alla fall deras kaniner.