Värmen höll sig kvar redan i april i år. Efter den berömda väggen kunde jag inget annat än att vara ute och gå. Så jag gick. Mil efter mil, dag efter dag gick jag i Heberg med omnejd och upptäckte ständigt nya vackra promenadvägar. 

Det stora gula huset alldeles bredvid Gamla skolan har en magnifik trappa. Den går liksom åt bägge håll. Som en herrgård, eller ett slott. Då och då ser man dem som bor i huset. De sitter vid ett dukat bord på toppen av den vackra trappan. Ett par i min ålder. De äter något gott eller dricker ett glas vin och ser över sin stora trädgård. 

Ibland skrattar de glatt och deras skratt fyller den varma luften med glädje. Ibland böjer han sig fram och håller i hennes hand som ligger på bordet. Jag ser dem på långt håll, men alla mina sinnen uppfattar deras kärleksvibration. De finns i en egen bubbla av tillgivenhet och det fyller mig med värme. 

Jag fortsätter på min väg lite smittad av glädjen och kärleken. Så underbart att uppleva en del av det som finns. 

Jag ser inte deras vardag, deras bekymmer eller tårar. Bara deras glädje. Och det är ju den som räknas. Jag gläds med dem, tacksam för varje lycklig själ på planeten. Ju fler desto bättre. 

En dag kommer jag sitta på trappan till ett vackert hus med en älskad medsjäl. Jag kan ju drömma i alla fall